Berättelse

— Ett ögonblick, sa han lite förstrött. Han vände sig ett halvt varv, fortfarande med ena handen på disken. Blicken letade mellan hyllor, lådor och bråte – utan att egentligen söka, den flöt planlöst omkring i rummet. Han såg trött och sliten ut, en man som helst skulle vilja göra något annat än att stå bakom en disk på en sliten detaljhandel i landet Ingenting. Hans ögon verkade grumliga och det smala ansiktet hade en märklig gråton med smala, torra läppar.
Kvinnan som hade frågat om den där salvan rynkade pannan litet lätt och log nervöst. Hon lät honom driva bort i sin egen värld, situationen var för märklig och att säga något nu verkade inte passande.
– Nej, dom är slut, sa han helt plötsligt och vände sig med ett ryck mot henne. Kvinnan, som elegant var klädd i en olivgrön kappa, ryckte till en smula, inte så det märktes, men tillräckligt för att känna sig fånig och en lätt rodnad tecknade sig på kinderna.
– Jaha, eh, när får ni in nya då?
– Svårt att säga. Det är mitt i semestern nu, men nya är beställda. Det går automatiskt. Det sista sa han med ett flin, inte ett hånfullt sådant, men med en nedsättande ton.
– Då får jag gå någon annanstans då, eller köpa något annat. Tack ändå.
Mannen gav kvinnan inget svar, utan suckade lätt och vände sig om.

Kvinnan gick med lätta steg mot utgången när mannen bakom disken torrt tillade; – jag har däremot något annat som kan vara av intresse.