Action/pussel

   

Lara Croft är tillbaka i sitt senaste äventyr, den här gången märker man att det var över tio år sedan första spelet kom, både i grafik och gameplay. Underworld är ett mastigt äventyr som faktiskt håller i sömmarna.

Är man någorlunda bevandrad i serien om Lara Croft och hennes äventyr runt om i världens gravkammare, vet man att det varit upp- och nedgångar under åren. Orginalutvecklarna Core Design gjorde ett bra jobb ända tills version 5 (Chronicles) och sen tog Crystal Dynamics över i och med Tomb Raider: Legend. Crystal Dynamics har byggt ny grafikmotor och ändrat hur man hanterar Lara. Underworld känns superfräsch när den åker igenom min HDMI kabel och upp på min 42 tums LCD skärm i full HD.

Tomb Raider: Underworld börjar som en film med en prolog. Du är hemma i Croft Manor och hela huset brinner. Här får du i den obligatoriska tutorialliknande banan lära dig Laras grundrörelser. Strax därefter slungas du tillbaka en vecka i tiden och får istället dyka i medelhavet för att söka efter vägen till Avalon. Nere i djupet får du bekanta dig med hajar och farliga maneter. Den här delen av spelet är då utvecklarna försöker imponera som mest och området där jättebläckfisken finns är mäktig.
Som Lara Croft fortsätter du ditt äventyr till Thailand, England (Croft Manor), Mexico och Norge. Ditt huvuduppdrag är att försöka hitta din mamma du trodde dog när du var liten, men som enligt Amanda (Laras onde syster) fortfarande lever. Hela spelet blir som en stor intrig med oväntade vändningar på slutet. Underworld imponerar grafiskt och ljudet är fantastiskt. Crystal Dynamics har lyckats få in flera gameplaymoment för att få det att kännas aktuellt och inte så repetetivt. Underworld går också tillbaka till rötterna och låter Lara utforska gamla gravar mer än t.e.x Legend; där det bjöds på ett smörgåsbord av dom mest skilda smaker.

Trots kritik spelet fått om att vara för enkelt tycker jag det ändå fungerar väldigt bra. Jag spelade Underworld med min fru (jag spelade och hon tittade) och vi var båda djupt engagerade i det den veckan det tog att spela. Vissa moment upplevde jag som lite väl enkla, medan andra var lite kluriga. T.e.x tog det ett tag innan vi klurade ut ett pussel som vi trodde var tidsbegränsat, men i själva verket skulle man låsa maskineriet med en låda. Ibland är lösningen framför ögonen på en men man tittar åt ett annat, mer svåråtkomligt håll. Sen att Tomb Raider har en del intressanta achievements gör det inte sämre, dessa ska jag återkomma till vid något bra tillfälle.

Action/pussel

   

Braid är typexemplet på ett egenutvecklat indiespel som slår ner som en bomb i dom stora utvecklarnas korridorer. Tänk att någon 2007 kunde ta plattformsspelandet till en ny dimension och samtidigt knäppa samtliga game studios på näsan.

Braid liknar Mario, Giana Sisters och alla andra plattformsspel fast ändå inte. Braid är egentligen inget actionspel, utan ett flerdimensionellt, intellektuellt pusselspel med actioninslag. Braid är ett fenomen, ensam i sitt slag.
På ytan är det sockersött; en prinsessa du ska rädda och monster att slå ihjäl på vägen. Men resan till slottet där prinsessan aldrig ändå finns är till bredden fylld med poesi och så vacker musik att det gör ont i hjärtat. Grafiken är inte pedantritad och exakt, utan ser mer ut som en flummig akravell.

Du styr alltså en pojke som ska rädda sin prinsessa. I huset som är din ”hubb” finns tavlor och dörrar i varje rum, och går du genom en dörr transporteras du till sällsamt vackra, men ack så skruvade platser. Du samlar pusselbitar och du dör aldrig. Du spolar tillbaka tiden och gör om det. Gör rätt. Vissa banor är annorlunda; när du går fram går tiden fram. När du backar så backar tiden. Det kräver lite tankeverksamhet. På en del banor lever skuggan av ditt förflutna kvar när du backar bandet. Du måste hoppa på din egen historia för att klara pusslet. På ett ställe kommer du inte över en avsats. Flytta pusslet så löser det sig.

Braid är inte så stort och inte så dyrt, men det är svårt. Ibland mycket svårt, men aldrig ologiskt.

Jag hade många timmar av frustration med Braid men släppte det aldrig. Tittade bara en gång efter hjälp på nätet. Försökte lösa allt själv. När man väl löser ett problem i Braid känner man sig mycket belönad och nöjd. Har du inget tålamod är Braid inget för dig, vill du ge dig ut på en av historiens märkligaste och bästa plattformsspel så vet jag inte vad du väntar på?

Action/pussel

 

Att göra filmlicensspel har alltid varit en risk, men när Traveller’s Tale går in och gör en legoversion av Indiana Jones, då är det svårt att inte älska det.

Det är genialt att gå ifrån det ultrarealistiska grafiken och vältra sig i legoestetik. I serien finns även Star Wars och Batman. Man kan tycka att lego ska vara för barn, men det här spelet är från 10 år (??), men det hindrade inte mig att spela igenom det med min då 4,5 åriga dotter Amanda. Jämför man med Lego Star Wars som är från 3 år så fattar man inte mycket om ålderssättningen.

Lego Indiana Jones följer den första, andra och tredje filmen om Indy Jones ganska väl. Filmsekvenserna är avskalade och lite omgjorda för att undvika onödigt våld, men man känner igen sig direkt. Bakgrunderna i spelet är inte som övriga spelobjekt gjorda av lego, utan ritas upp med fina texturer. Det mesta som är byggt av lego går att slå sönder och på det viset skaffar man sig pengar.
På första banan får du bekanta dig med spindlar och det berömda rullande stenblocket från filmen. Varje ny bana är enkelt uppbyggd; du plockar på dig legobitar för brinnande livet, du ställs inför små och enkla pussel och du bankar fiender av olika slag. Kameran fungerar ganska bra när man spelar själv men kan bli frustrerande svårt när man kör co-op. När du klarat av en bana i storyläge låses frispelarläget upp. Det fina med detta är att det finns objekt och områden på varje bana du aldrig kommer åt första gången, utan måste ha en viss karaktär eller vapen för att komma åt. Vill man bara spela igenom spelet så behöver man aldrig gå in i frispelarläget, men vill man lite extra så gör man det.

Lego Indiana Jones fungerade väldigt bra för mig. Det var ett spel man återvände till och det är hittills det enda spel jag har klarat till 100% med samtliga achievements! När man klarat alla banor på storyläget gick man in för att knäcka True Adventurer (ett visst antal valutalegobitar), hitta paketet och posta det (låser upp lite bonusutrustning) och hitta samtliga gömda skatter. Fixade man alla tre på en bana behövde man aldrig mer spela den. Spelet hade en bra blandning av action, pussel och utmaning. Den version jag köpte innehöll också Kung Fu panda och allt detta för 350 kr. Ett mycket bra köp alltså.

Action/äventyr

   

Som uteliggande barn kämpar du för att överleva i Bowerstones hårda stadsliv. Du och ditt syskon bor i något som knappt kan kallas skjul och på vintern när du kastas in i historien är det som värst. Det är när ni kommer över en magisk speldosa från gatuförsäljaren Mungo allt förändras.

Det första Fable spelade jag på min XBox 1  och tyckte om konceptet redan då, trots att min relation till rollspel är en smula tunn.  När jag lånade Fable 2 av en kompis blev jag helt såld och köpte det själv ett par dagar senare. Fable 2 är mer mainstream och lättillgänglig än ettan, men dom har fått det mesta rätt den här gången. Peter Molyneux på Lionhead Studios har på ett slagkraftigt sätt fått fram en modern klassiker.

Fable 2 handlar mycket om det Goda och det Onda, handlingar och dess konsekvenser. Är du god i spelet så får du en gloria och horn i pannan om du varit stygg. Redan tidigit i spelet ställs du inför ett moraliskt dilemma som faktiskt får Bowerstone Old Town att se olika ut beroende på ditt val. Folk reagerar på dina tidigare gärningar; har du dödat oskyldiga skriker invånarna ”Murderer!” osv, är du å andra sidan en god spelare får du  förfrågningar om giftemål titt som tätt och ungar som vill ha din autograf. Hela Fable 2 är ett socialt system där allt räknas in.

Spelmässigt fungerar Fable 2 bra, miljöerna som ritas upp i full HD är stundom riktigt snygga och XBoxen hänger med när det kan vara ett tjugotal fiender du slåss mot samtidigt. Tempot varierar beroende på var du är i landet; befinner du dig i Bowerstone Market eller Old Town så händer det inget spännande. Du kan köpa hus, kläder, mat, möbler osv eller gifta dig om du får lust. Ute på Bandit Coast, Wraithmarsh eller Westcliff händer det betydligt mer. Där samlar du erfarenhetspoäng av dödade fiender, letar skattkistor, gargoyles och hittar nedgrävda skatter med hjälp av din hunds känsliga nos. När man kommit in i Fable 2 finns det massor att göra, bara questen med att hjälpa arkeologen tycks nästan oändlig, men denna har ett intressant slut även den.

När du tröttnat på questande kan du alltid roa dig med att knäcka dom nio demondörrarna, leta hånande gargoyles eller silvernycklar. Alla dessa kan helt ignoreras och har inget med huvuduppdraget att göra, men belönar spelaren med achievements, fräcka vapen och mängder av pengar. T ex har varje demondörr ett uppdrag åt dig och en del är höljt i mystik; du får klura en hel del för att den ska öppna sig. Bakom varje dörr gömmer sig varierande typer av miljöer och i slutet alltid en kista med något användbart i. Vill du skjuta gargoyles så finns det inte mindre än 50 av dessa gömda runt om i världen. Skjut alla så får du tillgång till Gargoyle Trove där en överraskning väntar. Största besvikelsen ligger i belöningen efter att ha samlat alla 50 silvernycklar. Visserligen hittar du kistor som kräver ett visst antal silvernycklar i din ägo, men bara en kräver 50; nämligen kistan inne i Fairfax castle.
Du kan också förbättra din tid och rekord i The Crucible som ligger i Westcliff. Det är en samlig rum med olika fiender som du ska döda under 1.30 min. Rekordtider belönas med pengar, saker och ära.

Jag har spelat Fable 2 ganska mycket, lagt ner massor av timmar på det och det är ett spel som ett tag nästan blev som en drog. Efter det första ruset tog achievementjagandet över och i skrivandet stund saknar jag bara två och då har jag köpt både Knothole Island och See the Future expansionerna som lägger på fler achievements. Fable 2 är lättillgängligt och lagom svårt. Däremot tycker jag att åldersgränsen på 16 år känns lite väl hög. Amanda som är snart 5 har varit med mig när jag spelat (jag har dock undvikit att visa henne Hollowmen och dom mer läskiga partierna), utan att hon fått mardrömmar eller nåt sånt. Kunde gott och väl varit 7 år på Fable 2, eller 11 år om man ska kompromissa.
Det är lite synd att men nu inte har någon egentlig anledning att spela spelet. Det skulle vara för dom två sista achievementsen då, men just nu äger jag varenda hus i hela landet, har runt 10 miljoner guld, och då har jag skänkt bort ett par miljoner till andra spelare redan. Alla quests är gjorda och att bara springa omkring och slakta banditer är väl roande, men inte i längden.
Det är dags för en ny expansion, Lionhead! Jag är hungrig.

Klipp från Youtube när jag går in i Gargoyles Trove

Action

   

The Darkness är en mörk historia som inleds på huvudrollsinnehavarens Jackies 21 års dag. Han jobbar som kontraktsmördare för sin morbror Paulie och just idag är Paulie riktigt sur på honom.

Jackie blev adopterad av Paulie när Jackie var liten och lärde upp honom till det han är idag. När spelet börjar sitter du i baksätet på en bil med dina två kumpaner och upplever en vansinnesfärd genom en biltunnel i den fiktiva stad man lever och verkar i. Det går inte så bra för er och det slutar med en stor krasch (efter att ni dödat vägarbetare och demolerat polisbilar). Dina kumpaner dör och när du tar dig till ett kontor har Paulie lämnat en explosiv present till dig. Du överlever såklart och ju mer du spelar, desto större växer The Darkness i dig.

The Darkness är en parasit som måste ha en mänsklig värd för att överleva. Inte vem som helst fungerar heller, du är utvald. Som namnet antyder kan denna varelse inte praktisera sina krafter i ljus miljö, så du måste skjuta sönder lampor eller använda Demon Arm (den får du senare i spelet) för att kunna få fram speciella egenskaper The Darkness besitter.

Spelets story är den som är får en att spela vidare, det i kombination med dom coola egenskaper The Darkness har. Du har en flickvän som heter Jenny, en kompis som heter Butcher och en handfull andra personer som hjälper dig genom spelet. Det intressanta med gameplayet är att tempot är avvägt mellan action och paus. Utvecklarna har fått spelet att kännas lite mer sandlådespel än en linjär shooter. Jag tänker mest på tunnelbanan, där igen action sker och du kan inte ens ta fram The Darkness, han bara väser ”These are not worthy…” osv. Där kan du åka tunnelbana till den andra stationen (finns bara två), göra miniuppdrag eller bara gå runt och dröna. Den fungerar också som en hubb och knyter samman dom olika delarna i spelet.

Lite unikt är att spelaren dör i spelet två gånger. Vid varje tillfälle hamnar du i en psykotisk värld där zombier från första världskriget huserar. Jag lovar att du får uppleva märkliga saker där. Vem på Starbreeze har holkat? Trots denna ibland jobbiga värld fungerar den och blir som ett annorlunda avbrott.

Jag var helt besatt av att äta hjärtan. Jo, The Darkness äter hjärtan (om man vill) och när jag klarade spelet hade jag ätit över 360 st. Du får en achievement vid 300 st (Cannibal).

Överlag är detta ett spel som placerar sig uppe bland höjdarspelen och med över 1 miljon sålda ex så är jag inte ensam att tycka det. Detta är spel som fått mig att spela sent på nätterna och tidigt på morgonen, som en bok man inte kan lägga ner. Jag har hört rykten om en uppföljare, men tror inte så mycket på det om jag ska vara ärlig, men man får väl hoppas.