Det var i mitten av december 2006 som Amanda var sjuk senast. I måndags fick hon helt plötsligt hög feber och började hosta ganska rejält. Rosslig och tung andning hade hon också. Jag har det enklare att vara hemma, så jag var hemma tisdagen med henne. På onsdagen hade inte hostan blivit bättre (trots Cocillana) och andningen var lika illa. Därför åkte jag och Amanda till vårdcentralen på morgonen. Turligt nog hade jag redan hämtat kölapp vid åttatiden. Det kan man göra och återkomma vid kvart i tio då dom börja beta av patienterna. Det visade sig att det var fullsmockat med folk och om jag inte tagit kölapp vet jag inte när jag kommit därifrån.

Trots att min kölapp visade siffran tre så tog det ändå tjugo minuter innan jag fick träffa doktorn. Han lyssnade på Amandas lungor och kollade i svalget. Det blev sedvanlig provtagning (sänka och svalgprov). Det visade inte speciellt mycket, men en höjning i infektionsvärdet hade hon. Det doktorn skrev ut blev Pulmicort och Airimir. Båda är egentligen astmamedicin och ska inhaleras. Det är inte helt lätt att ge den till Amanda ska jag säga. Vi vet knappt att hon fått i sig något.

Något måste hon få i sig, då hon enligt bieffekterna kan bli överaktiv vilket hon blivit! Det är ett himla röjande och joxande. Vi kör vidare med Cocillana som dämpar hostan. I tisdags kväll spydde hon rätt rejält och samma sak ikväll. Det är väldigt mycket slem som kommer upp, vilket bara är bra. Idag har det blivit mycket tv tittande för henne, då jag var tvungen att göra vissa saker på datorn, men hon har aktiverats på andra sätt också.

Jag är hemma med henne imorgon också och vi får hoppas att hon repar sig tills på måndag, då vi gärna vill att hon återvänder till dagis. Men vi får väl se.

Just nu är vi väl i en period det inte händer så mycket, men samtidigt händer det otroliga saker! Hur går detta ihop nu då? Jo, dagarna rullar på i stort sett samma mönster, men Amanda utvecklas rätt ordentligt nu, språkligt och kroppsligt. Hon börjar utvecklas som person och förstår en hel del redan.

Häromdagen vid middagsbordet frågade jag vad hon hade gjort på dagis. Hon svamlade lite, men sen sa hon ”Lessen”. Vad? Manda lessen. Varför då? Kamma. Här. Så pekade hon på huvudet. Anna. Jaha, så Anna hade kammat dig så det gjorde ont? Ja-a!

Igår fick hon en rosa väska av Monia som hon blev mäkta stolt över! Hon hade med sig den till sängen också, men den fick ligga brevid sängen kom vi överens om. Mest jag.

Pippi har vi begränsat ganska rejält då vi upptäckte att det påverkade Amanda negativt. Pippi är inte världens bästa pedagog. Minst sagt. Som tur är funkar ”My Little Pony” lika bra. Pippi får hon se ibland, men till en tredjedel av det hon såg förut. Vi gör andra saker än att kolla på tv också, tex rita är alltid populärt.

Hon har i två nätter på raken kommit in till oss vid femtiden med sin nalle och ett gäng nappar. Igår var hon väl vaken sedan halv sex. Kan bero på att hon håller på att få sin sjuttonde tand! Det är en kindtand den här gången och hittills verkar det gå bra. Ingen feber, ökad grinighet eller något liknande. Den har brutit ut redan och är sakteligen på väg upp. Det kanske är den artonde som spökar? Vem vet.

Igår sov inte Amanda på dagis, men gick och väckte dom andra! Ja, så farligt var det inte, men hon lyckades väsnas så mycket att ett och annat barn vaknade. Den lilla terroristen! Väl hemma var hon ganska trött, det märktes vid middagsbordet då hon flamsade rätt mycket. Det blev lite Pippi som vanligt och en välling vid 18.30. På med pyjamasen och in i säng vid 19.30. Igår gick det väldigt lätt att få henne att sova! Det tog väl ett par minuter bara så sov hon!

Imorse kom hon in klockan sex, men småsov med mig fram till sju. Då fick vi ta oss upp och förbereda oss för en ny dag på dagis.